Myskoxen, precis som i mina barndomsdrömmar – Thomas Bernhardsson

Detta var en resa jag hade längtat efter länge. Myskoxen, överlevaren, urtidsdjuret som alltid fascinerat mig med sitt kraftfulla yttre och sin förmåga att leva i den mest karga miljö på fjällen då vinterstormarna härjar som värst. Nu var det min tur att få uppleva dessa djur på riktigt!

Första dagen började med en helt magisk soluppgång, hela landskapet lyste i pastellfärger medan den kraftiga vinden piskade upp snörök som lyste i den tidiga morgonsolen. När vi senare anlände med bil till det område varifrån vi skulle vandra ut mot myskoxarna såg jag två fåglar på håll som höll mycket hög fart. Den ena var vit och den andre grå och jag funderade en sekund vad den grå kunde vara. Den vita var antagligen en ripa. Men när dessa fåglar flög rakt emot oss såg vi snart att det var just en ripa, jagad av en jaktfalk, lycka!

En magisk morgon med snörök och mjukt morgonljus.

Soluppgång över Dovrefjell.

Horisontalt piskande vind och noll sikt.

Kameran var fortfarande nedpackad tyvärr men detta minne har etsat sig fast hos mig som ett av resans häftigaste. Vi drog efter detta skådespel på oss snöskorna och gav oss ut på fjället, vädret var fortfarande vackert men det dröjde inte länge innan det började snöa och vinden tilltog. Efter en lång vandring lyckades vi se myskoxar en bra bit bort då snöyran lättade för en kort stund.

Vi började gå mot dem, men efter att kämpat mot vädret ytterligare en tid stod det klart att vi måste avbryta och vända tillbaka. Nu såg vi inte mer än ett tiotal meter framför oss och snön piskade oss horisontalt med åtminstone 15m/sek, allt var vitt! Självklart kände jag en viss besvikelse men vädrets makter rår man inte på och jag gladde mig istället åt att jag faktiskt hade sett mina livs första vilda myskoxar, även om det var på håll. Vi hade många dagar kvar.

Sikten blev till slut nästan noll.

Den lilla stugan i det stora vinterlandskapet.

Myskoxar i det hårda vädret.

Kommande dagar bjöd på stora omväxlingar i vädret, precis som jag hade önskat. Den starka vinden hängde dock i och snarare tilltog än minskade ju längre veckan led. Dag två lyckades vi hitta och fotografera en grupp myskoxar som höll till på en karg fjällsida. Det snöade inte men var mulet och snöröken var än en gång kraftig. Precis den sorters väder och natur som man drömt om att se dessa djur i!

Efter en tuff vandring för att komma i position fick kameran jobba hårt i det bistra vädret och stundtals försvann de stora myskoxarna i all vindpiskad yrsnö. Autofokusen slet för att hitta konturer att fästa sig vid. Bilderna blev dramatiska och nästan naturligt svartvita. På vägen tillbaka lyckades vi dessutom fota en fjällripa i en fjällbjörk då den satt och åt relativt oskyggt, pricken över i:et.

Myskoxarna i sitt rätta element.

Den kritvita ripan.

Ett med naturen.

Dag två och tre bjöd mestadels på gnistrande sol, stormbyar förstås men framför allt på fantastiska möten med myskoxarna. Jag fick bilder jag inte hade vågat drömma om innan resan och kunde spendera timmar med att studera de vackra djuren på lite håll. De är i sanning magnifika varelser och jag kände att en barndomsdröm hade gått i uppfyllelse. Sällan har en kopp te och en macka smakat så bra som i snön, i lä och med utsikt över myskoxarna. De stora djuren var helt trygga med oss och brydde sig inte om att vi gästade deras hem för en stund. Man kände verkligen att man var ett med djuren och naturen.

Myskoxen, överlevaren från istiden.

Myskoxen från mina barndomsdrömmar?

Dags att säga adjö till myskoxarna.

Efter fyra dagar på fjället var det den femte dagen dags att bege sig hemåt med både minnen och minneskort fulla av häftiga möten och landskap. Jag hade på bästa möjliga sätt fått uppleva de djur som så länge har fascinerat mig, myskoxen.